Code Name Verity är en bok som jag varit nyfiken på sedan jag först fick nys om den. Därför blev jag mycket glad när jag fick den av Frida, aka min hemliga bokvän. Tyvärr tyckte jag inte den var det mästerverket som många sagt att den skulle vara. Jag fick tvinga mig att fortsätta läsa då jag visste att den skulle vara lite trög i början. Inte hade jag trott att det skulle dröja till de sista tja.. 100 sidorna innan jag faktiskt fortsatte att läsa för att det var spännande.
Nu när boken är utläst förstår och uppskattar jag genast hela boken mer. Historien om de två unga kvinnornas öde under andra världskriget är så snyggt porträtterat av Wein att man inte förstår hälften av det under tiden man läser det, utan först när man är klar och går tillbaka inser man betydelsen i vad som tidigare uppfattats som meningslöst babbel.
Trots att det inte var ett mästerverk i min ögon, växte den som sagt i slutet och jag måste säga att jag gillar den. För att inte prata om vilka fina citat som fanns i den!
"Maddie held her lightly, thinking she would let go when her friend stopped crying. But she cried for so long that Maddie fell asleep first. So she didn't ever let go." p. 165
Efter att ha sett filmen som är baserad på denna bok och älskat den, var det ett måste att köpa denna när jag i våras såg den på Waterstones i London. Jag läste boken och älskade den (dock kanske snäppet mindre än filmen).
Craig är deprimerad och tänker ta sitt liv, men efter att ha ringt suicide hotline går han till sjukhuset och skriver in sig själv. Genom boken får man följa med Craig, hur depressionen byggs upp och i hans möte med många unika människor, den ena skummare än den andra; hur han hanterar och bearbetar sitt liv utanför sjukhuset, hans gamla kompisar och all stress han känt.
Detta är en bok om depression som inte är det minsta deprimerande alls. Den är fylld med humor och intressanta tankar, karaktärer som alla är unika på sitt sätt.
"I found myself jealous of the people who wrote the books. They were dead and they were still taking up my time. Who did they think they were?" p. 93
Kantmiss Everclear och Pauladeen Mudlark har blivit utvalda att tävla i The Hungry Game. En tävling där 24 ungdomar ställs mot varandra för att tävla i matlagning där endast vinnaren överlever.
Denna bok/novell är inte bara en parodi på den välkända The Hunger Games av Suzanne Collins, den parodierar även mycket av vår kultur och vad som är "inne" nu. Kantmiss och Pauladeen tävlar till exempel mot Parry Hotter och Hermiring Grander samt Edward Sullen och Bella Wan. Hela tävlingen är byggd som en matlagningsshow på tv och bara för att, så har Sprague slängt in lite zombies i det hela. Bara för att...
Är man sugen på att läsa en bra bok är detta nog inte det bästa alternativet. Men önskas något lätt att skratta till rekommenderar jag definitivt The Hungry Game!
"Isn't it enough that we have to cook for our lives? Do you really have to throw zombies at us, too?"