Det är jag som är Caroline

Författare: Peter Barlach

Titel: Det är jag som är Caroline

Sidor: 315

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Carlsen

"MEN FLYTTA HEMIFRÅN DÅ FÖR FAN!"

Det är nästan en timme sedan mamma skrek de magiska orden, men de klingar fortfarande som en bra refräng i huvudet. Det var allt jag behövde höra.

Caroline, 17 år, en svinkall vinterkväll i Orminge Centrum, iklädd jeansjacka

Vi får följa Caroline under en vinter på hennes envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar Andreas som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden, Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Och Stephanie, en före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar treo och är enda som vågar fråga: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?"

Asså den här boken... Jag vet knappt vad jag ska säga. Det går nästan inget kapitel utan jag störde mig på huvudkaraktären Caroline; observera då att vissa kapitel bara var tre sidor långa...

Trots detta kunde jag inte sluta läsa! Jag vet inte varför. Det kan vara att jag bara ville bli av med den så fort som möjligt, men det tror jag inte för så brukar det inte fungera för mig. Det kan också vara så att Barlach skrev boken så att läsaren skulle bli upprörd och skrika åt huvudkaraktären med vilje, att han ville att vi skulle reagera på något sätt. Att analysera är så långt ifrån min starka sida som man kan komma så det ska jag inte försöka mig på...

Caroline störde jag mig på, som sagt, men vad exakt var det jag störde mig på? Jo, jag störde mig på hur mogen hon trodde hon var. Snälla lilla vän, du är sjutton år gammal, och genom hela boken gör du hemska beslut; klart som ["eff aa enn"] att du ska bo hemma! Jag och de flesta av mina vänner är sjutton år och alla skulle klara av att göra bättre val, och då känner jag några väldigt omogna personer...

Sen det här med att hon inte heter Carroliiiin, utan Carrolinnnnnnn, känns lite, som en kompis till mig sa, hipster; "My name is special."

En grej jag verkligen gillar i boken är det faktumet att sjuttonåriga Caroline och 42-åriga Stephanie blir så bra väninnor. Åldern spelar ingen roll för dem. Deras personligheter är så lika; samma humor, samma sätt att tänka. Bland de tillfällena då de umgicks finns några av bokens golden moments. När Caroline låtsas vara Stephanies dotter är underhållningen på topp.

Jag trodde boken skulle vara mer en psykologisk bok. Typ. Eller jag vet inte riktigt vad jag trodde skulle hända, eller hur den skulle berättas, men det var inte så som det var i alla fall. Med tanke på sista meningen i baksidetexten så hade jag nog förväntat mig mer att Stephanie skulle funka som en gratis psykolog eller nått... Utifrån baksidetexten såg jag inte heller att boken skulle "blowa up" så mycket som den gjorde. Okej, hon blir uppraggad av en gift man, väldigt moget Caroline, och umgås med en före detta knarkare. Aldrig hade jag kunnat ana att så många saker skulle hända på knappt 300 sidor! Det är svårt att beskriva utan att spoila alla händelser, men en sak har jag att säga: Caroline gör något som är olagligt.

MOGET CAROLINE!

En annan grej jag la märke till var att några ord användes jag inte förstod, t ex svullar och påtar. Detta var strax efter jag hade läst Emelies recension på Udda verklighet där hon kommenterade malmöitiskan och jag insåg att dessa ord kanske är lokala för Sthlm, eller så är jag bara allmänt dålig på svenska...

Enligt synonymer.cc betyder påtar dona, vilket jag kanske hade kunnat tyda från texten. Svullar stod inte, men kan det kanske betyda slukar?

Detta var första gången jag läste en bok av den här typen som är skriven av en man. När jag sett den här boken på en massa bokbloggar tidigare har jag inte alls blivit sugen på att läsa den, men när det var dags att kolla upp vilka författare det var som skulle komma till bokträffen i Sthlm (här, här, här, här eller här), och jag insåg att författare till denna bok, EN MAN, skulle komma så gick jag genast och lånade den på bibblan.