Blodsarvet - Henrik Larsson

Blodsarvet består av de tre delarna Krigarhjärta, Isöhäxan och Profetens tid. Då jag inte har gjort någon recension på någon av böckerna tänkte jag göra en sammanfattning på hela serien nu när jag har läst ut tredje och sista boken.

KRIGARHJÄRTA

Nioåriga Eriks liv tar en dramatisk vändning när den lilla by han lever i skövlas av ett krigarfölje. Han tas till fånga och förs som slav till ett stenbrott i det främmande och varma Söderland. Åren går och Erik växer sig allt starkare. Långsamt börjar han förstå att han inte bara är en vanlig bondpojke, utan att ödet har något betydligt större i beredskap för honom...

ISÖHÄXAN

Erik Krigarhjärta befinner sig på de snötäckta Isöarna tillsammans med skuggväktaren Tolke och shamankvinnan Silda. Han söker bundsförvanter i kriget mot kung Sven Svartnacke, men planerna vänds upp och ner när sällskapet hamnar i klorna på en människoätande häxa.

PROFETENS TID

Erik Krigarhjärta och hans följe blir överraskade av ett bakhåll och måste fly hals över huvud. Med sig har de den mystiska bergskvinnan, Stormöga, som låter dem förstå att striderna bara har börjat... Gränserna mellan gott och ont börjar upplösas, vem är vän och vem är fiende?

MINA TANKAR

Börjar med att säga att detta, utan tvekan, är det bästa jag läst på svenska och det med stor marginal. Jag gillar älskar verkligen den här serien! Varför? Jo!

Larssons sätt att skriva är så beskrivande att man tydligt kan se historien framför sig. Man får en sammanhållning med karaktärerna som om de vore verkliga personer. Profetens tid är en bok som fått mig att skrika "VA FAAN!?!?!" ett antal gånger. Stundtals kunde jag inte sitta still på stolen utan småsprang/studsade med benen och fladdrade med armar och händer eftersom det var så spännande! Jag har varit tvungen att lägga ner boken då ögonen varit för gråtfyllda för att kunna läsa vidare. Jag har skrattat tillsammans med karaktärerna. Efter att läsaren fått reda på något som en karaktär inte vet ville jag bara hoppa in i boken, krama om dem och berätta för dem att allt är okej! Profetens tid är nog den bok jag pratat mest med.

Kort sagt involverar Larsson verkligen läsaren i historien, i alla böckerna, och det är lätt att förlora sig in i Eriks värld.

Handlingen är i stora drag "som vanligt". Dålig/Dum/Hemsk/Rälig(!) kung på tronen, huvudpersonen är deras enda hopp. Och sedan en massa hämnd som ska tas... Men det görs så bra så det spelar ingen roll, det behöver inte vara originellt för sidospåren förstärker historian och sätter inte bara ett utan flera körsbär på toppen!

Erik, som är "jag-personen" genom hela serien, utvecklas något enormt som person. Han går från att vara en liten bondpåg till att växa upp som slav; han får reda på att hans förflutna är mer betydelsefullt än han kunnat ana och folk tror att han är en gud som återfötts i en människokropp. Ju mer Erik får reda på desto mer påverkad blir hans beteende, tankar och handlingar. Dock måste jag säga att jag gillar Erik mycket mindre nu än tidigare. Utan att avslöja för mycket beter Erik sig stundtals, rent ut sagt, för jävligt vilket då har lett till att han långt ifrån är min favoritkaraktär. När jag insåg detta förstod jag att han även agerat likadant i de andra böckerna utan att jag har märkt det. Tolka mig inte fel, det stör inte historien, snarare tvärt om! Det är bara det att jag stör mig på hans sätt att vara som person...

Loke, däremot, har växt något enormt under Profetens tid. Från att vara en tummeupp-karaktär i första, till en bryrmiglitemindreomhonom-karaktär i den andre för att sedan chocka mig med hans otroliga omtänksamhet och förståelse han visar gentemot Viljam (som btw har det finaste namnet!).

Sedan gillar jag även de udda karaktärerna så som Isöhäxan själv, Styrbjörn Lång, och vätten Stormöga (vilket jag antar ska uttalas "Storm-öga" och inte "Stor-möga" som min mamma sa...). Styrbjörn har även han en fantastisk omtänksamhet. Han är någon av de godaste karaktärerna i historien, typ efter Viljam, och jag tycker så synd om honom att han blivit missförstådd och tvingats leva i en grotta på ett berg i fler år då han blivit utfryst av sin familj på grund av hans sjukdom, att "den svarte" tar över hans kropp. Det hjälper kanske inte heller att han är stor som ett hus och äter människokött...
Stormöga kommer från bergen att vet inte mycket om människornas liv, seder och traditioner. Hon lär sig ofantligt fort, både deras språk och sätt att leva, men får tyvärr lida för sin inblandning med människorna. Min uppfattning av Stormöga är att hon verkar väldigt... cool? Att placera in Stormöga i historien skildrar Eriks värld från ett samtida OCH utomstående perspektiv vilket ger en nyanserad bild som är intressant för oss läsare.

Slutligen vill jag säga att jag önskar att jag inte hade läst serien så jag hade kunnat läsa den för första gången, en gång till.

SPOILERSEKTIONEN!!!!

[ VANJA BLEV GRAVID IGEN?!? inte lite för bra för att vara sant? nu vet jag inte hur det fungerar biologiskt, men lite för happy ending om du fråga mig... ]
[ På tal om Erik och att han är för jävlig... kan man vara mer negativ och egoistisk? bara för han vill ha sin hämnd på Karl kan man väl inte strunta i alla andra? speciellt inte sin familj och sina vänner! Och på berget när Styrbjörn och Tvy vilje bege sig hem; jag ville bara ge Erik en smäll på käften (ett av de tillfällena jag skrev VA FAAN!) ]