Drömboken #1

Jag, precis som alla andra, drömmer om nätterna. Men jag har förstått att det inte är många som skriver ner sina drömmar. Det gör nämligen jag. Att läsa igenom min Drömbok är väldigt roligt. För i drömmar flödar fantasin hej vilt. Tanken att skriva små historier av alla dessa knasiga drömmar jag slagit mig ett antal gånger. Och nu har jag tagit tanken vidare till verklighet.

Som många andra har även jag drömmar om att skriva och ge ut en bok, att officiellt kunna kalla mig författare. Problemet: jag är inte särskilt bra på att skriva och jag vet inte vad jag skulle skriva om... Men som alla säger: övning ger färdighet. Så jag tänkte kombinera detta och skriva små historier utifrån mina drömmar. (Det blir i alla fall minst en! xD)

Det hade varit roligt om ni kunde ge mig feedback! Var gärna kritiska så jag kan utvecklas så mycket som möjligt! Vad kan jag göra bättre?

~

Delar av historien har jag fått hitta på för att få en någorlunda röd tråd. Jag har alltså inspirerats av mina drömmar. Ni kommer märka att vissa saker är väldigt random men jag har inte velat ändra för mycket från drömmen.

Personerna som är med i mina drömmar är till största delen vänner till mig och därför har jag valt att ge dem nya namn. Samma vän kommer dock ha samma alias i alla historier hen är med i.

~

22 juni 2013

Skriven 12 juli 2013

Drömboken #1

”Men kom igen nu! Vi måste hinna dit innan de stänger!”

Festen var dagen efter och skulle vi inte hinna köpa hamburgarna var vi körda.

”De stänger om en halvtimme, chilla.” Sara himlade med ögonen mot mig. Jag har alltid varit en tidspessimist så den sju minuter långa promenaden vi hade framför oss som vi var tvungna att avverka på max trettio minuter oroade mig. Men, som Sara så klokt räknat ut, hann vi givetvis innan banken stängde.

Vi gick igenom de pampiga entrédörrarna och jag kollade upp i taket. Det var det magnifikaste jag någonsin sett! Där stod jag och blockerade ingången med öppen mun och med ögon som var på väg ut ur sina hålor. Sara, Amanda och Inez ropade på mig där de stod vid bordet med hamburgare på.

”Ebba, ta en kölapp så länge, så slipper vi vänta sen.”

Jag tryckte på en knapp och fick en kölapp till kassa med nummer 67 och monitorn som hängde från taket visade 62. ”Fem nummer tills det är vår tur” meddelade jag mina vänner och började förbereda mina tio hamburgare. Vi hade kommit överens om att Sara och jag skulle ta tio var, så under tiden vi väntade på vår tur i kassan bredde vi på nutella på bröden och la själva hamburgaren på plats emellan.

67 dök upp i stora röda siffror och vi fyra gick fram till den kassa vi blivit tilldelade. Hamburgarna hade vi låtit ligga kvar på bordet då det vore klumpigt att bära alla med oss och vi skulle ändå gå förbi bordet på väg ut.

”Vi har förberett tio hamburgare var som vi skulle vilja betala för” informerade Sara personen i kassan och pekade på mig och sig själv. Inez och Amanda stod bakom oss och väntade, de hade följt med som bärhjälp på vägen hem. Hen i kassan såg på oss med smått beskymrande ögon.

”Tyvärr får vi inte lov att sälja så många hamburgare till en person. Vi har en maxgräns på sex stycken per person.”

Vad ska vi nu göra? tänkte jag. Festen kommer bli en katastrof!

”Det måste finnas något sätt vi kan lösa det här” slängde jag ur mig en aning mer desperat än tänkt men hoppas att det inte skulle framgå så tydligt. Sara kollade på mig med ett ögonbryn höjt. Tydligen gjorde det det…

”Enda sättet jag kan låta er få ta med er så många hamburgare är om det ska gå till välgörenhet. Ge till uteliggare på stan, eller liknande” svarade hen.

”Men det är ju precis det vi har tänkt göra! utbrast Sara med ett stort leende på läpparna. ”Välgörenhet!”

Hen blev överlycklig och snackade något om hur längesedan det var något som detta hade hänt och vilken tur hen hade för att det just var till hens kassa som de hade kommit. Sen var det något mer men jag lyssnade inte särskilt noga. Sara skrattade och pratade med hen medan vi andra stod och stirrade på Sara. Vad hade hon sagt? Skulle vi… Välgörenhet?!

Hen var i full gång med att ordna så vi kunde ta ännu fler än tjugo hamburgare, de skulle ju ta slut direkt! Vi försäkrade henne om att tjugo stycken skulle räcka perfekt till det vi hade planerat, det vill säga festen, men det ville hen inte höra något om.

När vi blev lämnade ensamma för några sekunder vände jag mig mot Sara. ”Tänk om de behöver bevis på att vi faktiskt har använt hamburgarna till välgörenhet? Och jag tror inte vår fest räknas.”

Hen kom tillbaka, skinande som en sol, och berättade att hen hade goda nyheter. Vi skulle få följa med och träffa en massa personer som ville tacka oss och sponsra till showen vi skulle sätta upp.

”Ingen fara” viskade Sara till mig samtidigt som vi följde med längre in på kontoret. ”Det här kommer lösa sig.”

Vi blev förda från rum till rum och hälsade på många gubbar och tanter, alla klädda i grått. ”Så sällan som någon gör något för de fattiga och hemlösa är vi tvungna att slå på stort!” Bankmännen ville gå full ut. ”Det här kommer bli en kväll vi sent kommer att glömma!” Jag insåg då att hamburgarna och även festen var utom räddning. Mitt huvud yrade av allt prat och hela tiden störde jag mig på hur korkade vi hade varit; om vi istället hade delat upp det så vi fyra köpte fem var hade vi redan suttit på tåget hem. Men istället står vi här utan den minsta lilla aning plan om vad vi skulle hitta på under denna välgörenhetskväll.

Vi kom till slut till en stor sal som såg ut som en teater. Där fanns en upphöjning ur golvet som kunde användas som scen och läktare med hundratals sittplatser. Salen var tom bortsett från oss men jag tyckte jag skymtade mig själv och en kompis när vi befann oss i femårsåldern lekandes på golvet med bilar. Något sådant här hade aldrig hänt då. Livet var mindre komplicerat då. Ville man ha en hamburgare, fick man det. Men nu tvingas jag stå på scen inför hundratals människor utan att ha den minsta aning om vad jag skulle säga.

Tiden var nästan kommen och jag kikade genom glipan i ridån. Jag studerade publiken som skrattade och pratade glatt och noterade att ett flertal var utklädda. Där fanns till exempel en Batman som satt mellan två kossor. Till min förvåning fanns där även många människor som inte var hemlösa. Jag kände igen präster i sina svarta kåpor och vita kragar och bankmän och kvinnor i sina gråa kostymer. Bland skuggorna till vänster kunde jag stundtals urskilja en kvinna som jag misstänkte var en civilklädd polis. Jag svalde hårt. Tänk om hon var här för att avslöja oss. En stund funderade jag över vad straffet för att ha lurat stackars hemlösa och banken skulle vara. Böter? Fängelse? En rysning spred sig genom kroppen och jag tänkte på festen. Hur kul de skulle ha det och hur gott det skulle vara med nutellahamburgare. Men nu skulle det inte bli så…

Jag såg Amanda och Inez nere vid publiken som försökte intala folk att de skulle gå. Ju mindre folk som kunde göra oss till åtlöje desto bättre. De lyckades med ett fåtal personer men deras platser fylldes snabbt igen av nytt folk. Nyheten om vår så kallade show som vi tydligen har planerat jättelänge hade spridits fort och många vill se den. Jag höll upp händerna framför mig och såg hur de skakade. Nu finns det inget jag kan göra, det är bara att köra.

Med långsamma steg smög jag försiktigt ut på scenen och ställde mig mitt i rampljuset. Inte ett ord fick jag fram men ändå tystnade publiken snabbt. Där stod jag, ensam och utstirrad på scenen. Munnen var snustorr. Vad skulle jag säga? Det stod still i huvudet.

”Ebba” hörde jag viskande bakom mig. ”Ebba!”

Tacksamt vände jag mig snabbt och gick mot Sara som stod vid kanten. Hon räckte över en lapp till mig och knuffade ut mig på scenen igen. Det var knäpptyst i salen. Någon hostade. Försiktigt öppnade jag lappen och läste vad där stod. Ett svagt leende kunde skymtas i mitt ansikte innan jag hann dölja min glädje.

”Med sto-…” började jag men var tvungen att harkla. Jag gjorde ytterligare ett försök. ”Med stor besvikelse måste vi ställa in denna välgörenhetskväll här på banken. Det är nämligen så att självaste påven har sitt sovrum precis här intill och ska nu gå till sängs. Vi har fått uppgifter om att vi absolut inte får störa hans skönhetssömn.” Paus för att låta informationen sjunka in. ”Så om ni lugnt och stilla börjar röra er mot utgångarna hade det varit toppen. Ännu en gång, vi ber om ursäkt för detta.” När jag sa det sista kunde jag inte låta bli att le. Jag skyndade av scenen och kunde inte förstå att vi hade klarat oss undan från att bli avslöjade. Visst, hamburgarna kunde vi nog glömma men huvudsaken var att vi inte skulle hamna i fängelse!

Sara hade gått ner till publiken för att hjälpa till att få ut alla människor ur salen. I vimlet hade jag tappat bort mina vänner så när salen var tom gick jag istället mot två män som stod och pratade på scenen. Tillsammans gick vi sedan mot utgången och på vägen passerade vi påvens rum. Hans dörr stod på glänt och nyfiket kikade jag in. Där låg han, som Snövit, i en glaslåda och var nerbäddad i lila sammetsfiltar. Han snarkade precis som pappa gjorde.

Vi gick försiktigt vidare, för att inte störa hans skönhetssömn, till dörren som ledde ut mot parken bakom banken. Även denna dörr stod på glänt. Jag tog ett stort kliv över personen som låg halvvägs ut genom dörren men märkte att männen bakom mig stannade. Jag vände mig om såg att de satt böjda över den kvinna som jag skymtat bland skuggorna. Högra delen av hennes ansikte var blodigt och ögat såg missbildat ut.

”Ojdå, är hon död?” frågade jag förvånat. Männen nickade.

”Då har vi inget annat val än att ta med henne!”

Jag sa åt männen att bära henne på sina axlar och jag slängde upp ryggsäcken som legat på golvet bredvid henne på min rygg. Vi stängde dörren om oss och kort därefter slog det mig att vi aldrig kollade vad som fanns i ryggsäcken. Jag satte mig ner på en parkbänk med väskan framför mig, drog ner blixtlåset och möttes av, vad jag antog var kvinnans, inälvor.

”Coolt” slank det ur mig.

Ur min egen väska tog jag fram min dator och loggade in. När jag vände upp blicken möttes jag av två förskräckta ansikten.

”Vad? Nu får jag äntligen en chans att prova mitt senaste program.”

Jag rotade runt i väskan tills jag hittade en bit av hjärnan och kopplade in den till datorn via en USB-kabel och tryckte på importera på skärmen. Medan datorn hämtade fakta från hjärnbiten funderade jag på hur jag kvällen efter skulle förklara för alla på festen att det inte skulle bli några nutellahamburgare till maten. Datorn plingade till och jag vände all min fokus dit igen. All tänkbar information om kvinnan hade jag framför mig. Snabbt klickade jag in på fliken Minnen där foton och filmklipp dök upp. Det verkarde fungera precis som det skulle! Jag klickade tillbaka till Allmän info och läste under rubriken yrke.

”Nog var hon polis, allt” konstaterade jag stolt.