Jag, precis som alla andra, drömmer om nätterna. Men jag har förstått att det inte är många som skriver ner sina drömmar. Det gör nämligen jag. Att läsa igenom min Drömbok är väldigt roligt. För i drömmar flödar fantasin hej vilt. Tanken att skriva små historier av alla dessa knasiga drömmar jag slagit mig ett antal gånger. Och nu har jag tagit tanken vidare till verklighet.
Som många andra har även jag drömmar om att skriva och ge ut en bok, att officiellt kunna kalla mig författare. Problemet: jag är inte särskilt bra på att skriva och jag vet inte vad jag skulle skriva om... Men som alla säger: övning ger färdighet. Så jag tänkte kombinera detta och skriva små historier utifrån mina drömmar. (Det blir i alla fall minst en! xD)
Det hade varit roligt om ni kunde ge mig feedback! Var gärna kritiska så jag kan utvecklas så mycket som möjligt! Vad kan jag göra bättre?
~
Delar av historien har jag fått hitta på för att få en någorlunda röd tråd. Jag har alltså inspirerats av mina drömmar. Ni kommer märka att vissa saker är väldigt random men jag har inte velat ändra för mycket från drömmen.
Personerna som är med i mina drömmar är till största delen vänner till mig och därför har jag valt att ge dem nya namn. Samma vän kommer dock ha samma alias i alla historier hen är med i.
~
22 juni 2013
Skriven 12 juli 2013
Drömboken #1
”Men kom igen nu! Vi måste hinna dit innan de stänger!”
Festen var dagen efter och skulle vi inte hinna köpa
hamburgarna var vi körda.
”De stänger om en halvtimme, chilla.” Sara himlade med
ögonen mot mig. Jag har alltid varit en tidspessimist så den sju minuter långa
promenaden vi hade framför oss som vi var tvungna att avverka på max trettio
minuter oroade mig. Men, som Sara så klokt räknat ut, hann vi givetvis innan
banken stängde.
Vi gick igenom de pampiga entrédörrarna och jag kollade upp i
taket. Det var det magnifikaste jag någonsin sett! Där stod jag och blockerade
ingången med öppen mun och med ögon som var på väg ut ur sina hålor. Sara,
Amanda och Inez ropade på mig där de stod vid bordet med hamburgare på.
”Ebba, ta en kölapp så länge, så slipper vi vänta sen.”
Jag tryckte på en knapp och fick en kölapp till kassa med nummer 67 och monitorn som hängde från taket visade 62. ”Fem nummer tills det är vår tur” meddelade jag mina vänner
och började förbereda mina tio hamburgare. Vi hade kommit överens om att Sara
och jag skulle ta tio var, så under tiden vi väntade på vår tur i kassan bredde
vi på nutella på bröden och la själva hamburgaren på plats emellan.
67 dök upp i stora
röda siffror och vi fyra gick fram till den kassa vi blivit tilldelade. Hamburgarna
hade vi låtit ligga kvar på bordet då det vore klumpigt att bära alla med oss och
vi skulle ändå gå förbi bordet på väg ut.
”Vi har förberett tio hamburgare var som vi skulle vilja
betala för” informerade Sara personen i kassan och pekade på mig och sig själv.
Inez och Amanda stod bakom oss och väntade, de hade följt med som bärhjälp på
vägen hem. Hen i kassan såg på oss med smått beskymrande ögon.
”Tyvärr får vi inte lov att sälja så många hamburgare till
en person. Vi har en maxgräns på sex stycken per person.”
Vad ska vi nu göra?
tänkte jag. Festen kommer bli en
katastrof!
”Det måste finnas något sätt vi kan lösa det här” slängde
jag ur mig en aning mer desperat än tänkt men hoppas att det inte skulle framgå
så tydligt. Sara kollade på mig med ett ögonbryn höjt. Tydligen gjorde det det…
”Enda sättet jag kan låta er få ta med er så många
hamburgare är om det ska gå till välgörenhet. Ge till uteliggare på stan, eller
liknande” svarade hen.
”Men det är ju precis det vi har tänkt göra! utbrast Sara
med ett stort leende på läpparna. ”Välgörenhet!”
Hen blev överlycklig och snackade något om hur längesedan det
var något som detta hade hänt och vilken tur hen hade för att det just var till
hens kassa som de hade kommit. Sen
var det något mer men jag lyssnade inte särskilt noga. Sara skrattade och
pratade med hen medan vi andra stod och stirrade på Sara. Vad hade hon sagt? Skulle vi… Välgörenhet?!
Hen var i full gång med att ordna så vi kunde ta ännu fler
än tjugo hamburgare, de skulle ju ta slut direkt! Vi försäkrade henne om att
tjugo stycken skulle räcka perfekt till det vi hade planerat, det vill säga festen, men det ville hen
inte höra något om.
När vi blev lämnade ensamma för några sekunder vände jag mig
mot Sara. ”Tänk om de behöver bevis på att vi faktiskt har använt hamburgarna
till välgörenhet? Och jag tror inte vår fest räknas.”
Hen kom tillbaka, skinande som en sol, och berättade att hen hade goda nyheter.
Vi skulle få följa med och träffa en massa personer som ville tacka oss och
sponsra till showen vi skulle sätta upp.
”Ingen fara” viskade Sara till mig
samtidigt som vi följde med längre in på kontoret. ”Det här kommer lösa sig.”
Vi blev förda från rum till rum och hälsade på många gubbar
och tanter, alla klädda i grått. ”Så sällan som någon gör något för de fattiga
och hemlösa är vi tvungna att slå på stort!” Bankmännen ville gå full ut. ”Det
här kommer bli en kväll vi sent kommer att glömma!” Jag insåg då att
hamburgarna och även festen var utom räddning. Mitt huvud yrade av allt prat
och hela tiden störde jag mig på hur korkade vi hade varit; om vi istället hade
delat upp det så vi fyra köpte fem var hade vi redan suttit på tåget hem. Men
istället står vi här utan den minsta lilla aning plan om vad vi skulle hitta på
under denna välgörenhetskväll.
Vi kom till slut till en stor sal som såg ut som en teater.
Där fanns en upphöjning ur golvet som kunde användas som scen och läktare med
hundratals sittplatser. Salen var tom bortsett från oss men jag tyckte jag
skymtade mig själv och en kompis när vi befann oss i femårsåldern lekandes på
golvet med bilar. Något sådant här hade aldrig hänt då. Livet var mindre
komplicerat då. Ville man ha en hamburgare, fick man det. Men nu tvingas jag
stå på scen inför hundratals människor utan att ha den minsta aning om vad jag
skulle säga.
Tiden var nästan kommen och jag kikade genom glipan i ridån.
Jag studerade publiken som skrattade och pratade glatt och noterade att ett
flertal var utklädda. Där fanns till exempel en Batman som satt mellan två
kossor. Till min förvåning fanns där även många människor som inte var hemlösa.
Jag kände igen präster i sina svarta kåpor och vita kragar och bankmän och
kvinnor i sina gråa kostymer. Bland skuggorna till vänster kunde jag stundtals
urskilja en kvinna som jag misstänkte var en civilklädd polis. Jag svalde hårt.
Tänk om hon var här för att avslöja oss.
En stund funderade jag över vad straffet för att ha lurat stackars hemlösa och
banken skulle vara. Böter? Fängelse?
En rysning spred sig genom kroppen och jag tänkte på festen. Hur kul de skulle
ha det och hur gott det skulle vara med nutellahamburgare. Men nu skulle det
inte bli så…
Jag såg Amanda och Inez nere vid publiken som försökte
intala folk att de skulle gå. Ju mindre folk som kunde göra oss till åtlöje
desto bättre. De lyckades med ett fåtal personer men deras platser fylldes
snabbt igen av nytt folk. Nyheten om vår så kallade show som vi tydligen har planerat jättelänge hade spridits
fort och många vill se den. Jag höll upp händerna framför mig och såg hur de
skakade. Nu finns det inget jag kan göra,
det är bara att köra.
Med långsamma steg smög jag försiktigt ut på scenen och
ställde mig mitt i rampljuset. Inte ett ord fick jag fram men ändå tystnade publiken
snabbt. Där stod jag, ensam och utstirrad på scenen. Munnen var snustorr. Vad
skulle jag säga? Det stod still i huvudet.
”Ebba” hörde jag viskande bakom mig. ”Ebba!”
Tacksamt vände jag mig snabbt och gick mot Sara som stod vid
kanten. Hon räckte över en lapp till mig och knuffade ut mig på scenen igen.
Det var knäpptyst i salen. Någon hostade. Försiktigt öppnade jag lappen och
läste vad där stod. Ett svagt leende kunde skymtas i mitt ansikte innan jag
hann dölja min glädje.
”Med sto-…” började jag men var tvungen att harkla. Jag
gjorde ytterligare ett försök. ”Med stor besvikelse måste vi ställa in denna
välgörenhetskväll här på banken. Det är nämligen så att självaste påven har
sitt sovrum precis här intill och ska nu gå till sängs. Vi har fått uppgifter
om att vi absolut inte får störa hans skönhetssömn.” Paus för att låta informationen sjunka in. ”Så om ni lugnt och
stilla börjar röra er mot utgångarna hade det varit toppen. Ännu en gång, vi
ber om ursäkt för detta.” När jag sa det sista kunde jag inte låta bli att le. Jag
skyndade av scenen och kunde inte förstå att vi hade klarat oss undan från att
bli avslöjade. Visst, hamburgarna kunde vi nog glömma men huvudsaken var att vi
inte skulle hamna i fängelse!
Sara hade gått ner till publiken för att hjälpa till att få
ut alla människor ur salen. I vimlet hade jag tappat bort mina vänner så när
salen var tom gick jag istället mot två män som stod och pratade på scenen. Tillsammans gick vi sedan mot utgången och på vägen passerade vi påvens rum.
Hans dörr stod på glänt och nyfiket kikade jag in. Där låg han, som Snövit, i
en glaslåda och var nerbäddad i lila sammetsfiltar. Han snarkade precis som
pappa gjorde.
Vi gick försiktigt vidare, för att inte störa hans
skönhetssömn, till dörren som ledde ut mot parken bakom banken. Även denna dörr
stod på glänt. Jag tog ett stort kliv över personen som låg halvvägs ut genom
dörren men märkte att männen bakom mig stannade. Jag vände mig om såg att de
satt böjda över den kvinna som jag skymtat bland skuggorna. Högra delen av
hennes ansikte var blodigt och ögat såg missbildat ut.
”Ojdå, är hon död?” frågade jag förvånat. Männen nickade.
”Då har vi inget annat val än att ta med henne!”
Jag sa åt männen att bära henne på sina axlar och jag
slängde upp ryggsäcken som legat på golvet bredvid henne på min rygg. Vi stängde
dörren om oss och kort därefter slog det mig att vi aldrig kollade vad som
fanns i ryggsäcken. Jag satte mig ner på en parkbänk med väskan framför mig,
drog ner blixtlåset och möttes av, vad jag antog var kvinnans, inälvor.
”Coolt” slank det ur mig.
Ur min egen väska tog jag fram min dator och loggade in. När
jag vände upp blicken möttes jag av två förskräckta ansikten.
”Vad? Nu får jag äntligen en chans att prova mitt senaste
program.”
Jag rotade runt i väskan tills jag hittade en bit av hjärnan
och kopplade in den till datorn via en USB-kabel och tryckte på importera på skärmen. Medan datorn hämtade
fakta från hjärnbiten funderade jag på hur jag kvällen efter skulle förklara
för alla på festen att det inte skulle bli några nutellahamburgare till maten. Datorn plingade till och jag vände all min fokus dit igen.
All tänkbar information om kvinnan hade jag framför mig. Snabbt klickade jag in
på fliken Minnen där foton och
filmklipp dök upp. Det verkarde fungera
precis som det skulle! Jag klickade tillbaka till Allmän info och läste under rubriken yrke.
”Nog var hon polis, allt” konstaterade jag stolt.
